Nu har jag lovat så många av er att jag verkligen ska blogga, så jag ger det här ett till försök. Mina dagar består utav packning, sista-minuten-shopping och träffa vänner och släktingar. I helgen hade jag en avskedskväll för mina vänner (tack Louise och Amelia för all hjälp!!) och i morgon har vi hejdå för släkten. Jag lämnar Karlskoga på fredag för att spendera sista helgen i huvudstaden innan jag flyger iväg på måndag.

Idag har jag bakat jordnötssmörsmuffins tillsammans med min fina vän Sara. Hur lyckade dom blev kan man fundera på, men hur som helst var de goda och vi förlängde våra liv med ett gott skratt. Allt behöver ju inte vara perfekt för att vara bra. Sedan satt vi på balkongen och drack saft med partysugrör och en katt som sällskap och pratade om allt från Harry Potter till namnet på vårt framtida bageri.

Vi kan nog alla konstatera att Felicia är inte så duktig på att blogga. Nu har jag i alla fall en fungerade dator och inget plugg, och det ger ju ganska bra förutsättningar för bra bloggning. Jag har ju massor att berätta! Särskilt om USA, jag har ju fått veta familj och allt! Så ha det så bra och se fram emot mycket uppdateringar!

Idag är inte vilken dag som helst, utan den sjuttonde födelsedagen för min vän Alexandra. Vi träffade varandra för första gången när vi började i samma klass i höstas, men vi blev nog egentligen inte vänner förrän omkring jullovet. Sedan dess har vi inte varit ifrån varandra längre än tio dagar. Alexandra är en sjukt cool chey (hahaha)!! Hon har en blind hund och en iller som heter Stefan och hon tycker om kyckling och kebab, men äter inte fisk och dricker inte mjölk. Vi är på många sätt varandras motsatser, men det är nog också därför vi trivs så bra tillsammans. Plus och minus hör ju oftast ihop liksom. Jag ger henne lite positivitet medan hon håller mig tillbaka på jorden. Jag är väldigt glad att jag har träffat henne och jag kommer sakna henne mycket nästa år! (det är ju lite mer än tio dagar...)

Jag vet att ni saknar min frånvaro. Min dator är för tillfället på lagning = jag har inga bilder/filer alls och jättesegt allt annat. Olyckligtvis har någon bestämt sig för att livet inte ska vara perfekt och som alltid den här tiden på året vill skolan att vi ska vara mer döda än levande. Igår var vi ute i skogen i timmar, tittade på läskiga kryp i vattnet och ville bara åka tillbaka till stan igen. Vi klagar över att skolan serverar fisk varenda dag och att vi har prov och inlämningar och analyser och labbrapporter och projektarbeten.

Men jag lever enligt positivitetens alla regler, springer runt bland träd och myror i rosablommiga stövlar, slösar pengar på subway och är vaken på nätterna. Vi ska vara glada och skratta och kramas.

Jag är rädd för ganska många saker. Ormar, spindlar, insekter, möss/råttor, grodor.  En gång såg jag en spindel på TV:n och började skrika jättehögt, men den var verkligen extra läskig. Jag är rädd för mörker, clowner och att känna sig iaktagen. Eller att känna sig iaktagen är inte direkt en rädsla, men en obehagskänsla. Jag är rädd för att förlora människor. Jag har ganska stor integretet, men när jag väl låter människor komma nära blir jag otroligt ledsen när människor försvinner. Och jag är livrädd för att misslyckas och göra fel och inte räcka till.

Livet rullar på, det är påsklov och jag tycker om att det är 17 grader vart och att solen skiner och att man får påskägg av alla snälla släktingar. Har varit lite dålig uppdatering här på sistone, men jag har mina anledningar. Igår var jag i Örebro och grillade i stadsparken med mina fina klassisar. Oturligt nog hade vi glömt tändstickor så vi fick gå en LÅNG promenad och leta i varje affär och till slut blev jag så glad att jag ville krama tjejen som stod i kassan på pressbyrån när hon sa att hon sålde tändstickor! Till slut fick vi i alla fall igång grillen och vi kunde parkhänga.

Den här veckan fick jag den första kontakten från USA, ett mail från min amerikanska counselor. Han berättade att 1968 var han själv på utbytesår här i Sverige. Han skrev att det är han som är min recourse-person, trouble-shooter och problem-solver. Han berättade lite om staten och att hans Number One Goal is to help me be the best exchange student ever. Inom en månad kommer jag få reda på vilken stad jag ska bo i och eventuellt min första värdfamilj.

Jag har så många fina minnen men ett av mina favoriter är när jag blev storasyster. Jag var tio år och mina föräldrar hade åkt in till sjukhuset på eftermiddagen så farmor sov hemma hos mig. På morgonen när jag vaknade gick jag in till henne i gästrummet och kröp ner bredvid henne i sängen. Jag minns att hon läste ur en tidning för mig när telefonen ringde. I bakgrunden hördes barnskrik. "Vem är det som skriker?" frågade jag och pappa svarade att det var min lillasyster. Vi gjorde oss snabbt i ordning och sedan åkte vi för att hälsa på henne, alldeles pytteliten och precis som en liten docka såg hon ut.

Det var mars och snöslask och efter en rad olika sammanträffanden hamnade jag i huvudstaden och mitt mobilnummer hamnade på en främlings kontaktlista. Jag åkte hem utan att vi ens pratat med varandra, men på hemresan fick jag ett sms; "Hej snygging, vad gör du?" och det var den första kontakten på något som skulle vara i mer än ett år. En vecka senare träffades vi på riktigt första gången, småpratade. För mig var han inget mer än en vän. Den månaden fick jag min dyraste telefonräkning någonsin. Själv ville eller vågade jag inte lita på mina känslor, men min kompis hade sedan länge insett det uppenbara som jag inte själv förstod. En kväll sa hon rakt ut till mig: Nu har du din chans, ta den om du vill ha den, annars finns en risk att du kommer ångra dig. Tiden gick långsamt och vi pratade i telefon nästan varje dag. Nästa gång vi träffades hade det blivit sommar. Vi låg solbrända på en madrass och pratade när han successivt han kom närmare och närmare. Några stulna pussar, några fjärilar i magen och sedan åkte jag hem igen de där långa milen. Några dagar därpå kom han hit. Vi tittade på dubbad Harry Potter och låg sömnlösa hela natten. Det var fem månader efter det första ögonkastet och sju månader innan allting liksom tynade bort och vi skildes åt.